Mammahjärtat blöder när jag tröstar en liten tjej som skriker av smärta, klamrar sig fast och spänner hela kroppen. Det enda jag kan göra är att finnas där.
Hon är en sån kämpe, klagar inte i första taget. Ibland önskar jag att hon gnällde lite mer. Svårt att visa upp en tjej som leker och springer omkring med ett stort leende på läpparna och säga att hon mår kasst.
Vad får man då? Jo en läkare eller ssk som himlar med ögonen och undrar vart det barnet är...
Dags att ta upp barnen ur badet, äntligen verkar värken ha släppt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar