När jag läser igenom får jag samma obehagliga känsla som när Luna är på op, hjärtklappning, illamående osv.
Det blir så påtagligt att snart är det dags igen.
Bara dom lyckas leta fram ett kärl för PVKn så hon slipper sövas på mask *ångest*
Protesteknikern skulle ringt i fredags men har fortfarande inte hört av sig.
Protesen ligger i burken, kan inte sätta tillbaka den än så nästa veckas besök får vi ställa in.
Har inget till övers för folk som lovar saker utan att hålla det. Speciellt i vården där vi står i en beroendeställning. Vi måste få handledning och uppföljning.
Den blyga försiktiga tjej jag en gång varit är borta.
Jag vet vad jag har rätt till och för det mesta hur jag ska få det. Speciellt när det gäller barnen, dom ska ha det bästa även om jag är ensam.
Mycket trött tjej
-Mikaela
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar