Han har funnits nästan hela Lunas liv, känns så tomt.
Han kommer aldrig mer lägga huvudet i mitt knä, morra för han tycker jag sitter på hans plats i soffan, ligga vid Lunas matstol och vänta på att något ska ramla ner...
Luna och Arkilez i stugan på midsommarafton
Beslutet togs snabbt, hann bara ta några kort och kela lite med honom innan det var dags.
Han sa inte ett pip när sköterskan satte kanylen. Fick en spruta med narkosmedel sen var han borta.
Tänkte för en kort sekund att nu går det inte att ångra sig.
Vi stod i rummet en lång stund efteråt, men gick medan han fortfarande var varm.
Även om jag visste att han var borta väntade jag nästan på att han skulle lyfta huvudet. Han såg ut som han sov inget konstigt alls förutom att bröstkorgen inte rörde sig.
Att gå där ifrån med ett halsband och koppel kändes så fel.
Luna undrade varför Arkilez inte följde med hem. Jag förklarade att han är uppe i himlen och leker. Han var för sjuk.
Han fick iaf avsluta sitt liv med den som älskade honom mest <3
-Mikaela
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar