När jag ser hur långt hon kommit känns allt kämpande med mat och kräkningar värt de, helt otroligt vilken skillnad!
Besöket hos dietist och logoped var likadant som vanligt, pratade om näringsintag, matsituationen, kräkningar och hur hon mår för övrigt.
Berättade att hon äter lite igen efter en rejäl svacka då hon vägrade allt.
Fick beröm för hur jag hanterar ätoviljan. Jag trugar inte, vill hon inte äta är det okej. Hon blir glad när jag säger att det är mat, även om hon inte äter så mycket (eller något alls). Det är tecken på att man lyckats få matstunden till något trevligt.
Detta tycker jag bara är sunt förnuft- det kommer man väldigt långt på.
Jag har "aldrig" känt pressen att hon MÅSTE äta då hon haft sond under dåliga perioder och sen knapp. Det har underlättat enormt mycket för oss båda, blir aldrig någon maktkamp om maten. Luna vet att om hon inte äter via munnen får hon i knappen, det är helt naturligt för henne men ibland är det lite svårt att sitta still.
Det är skönt att höra att jag gör allt jag kan men ändå vill jag ju göra ännu mer.
Nu är det bara upp till Luna.
Tanken på att vi en dag ska ta bort knappen gör mig glad och hoppfull :) Den dagen kommer det vet jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar