Känner mig så korkad, hur kunde jag utsätta barnen för det där. Skäms för att allt gick så snabbt med inflytt och sen utflytt, en till "manlig förebild" som bara försvann. Jag sörjer inte över att det tog slut, var oundvikligt då vi var så olika. Julia har tagit det väldigt bra, fick förklara varför han inte skulle bo med oss mer- barnversionen då.
Nästa kille ska jag kolla upp ordentligt innan jag släpper in honom i mitt och barnens liv. Svårt att dejta när man har barn, dels vill man se hur han är som person innan barnen träffar honom. Sen måste han ju funka med barnen, gör han inte det är de ingen mening med att slösa tid på honom. Mr right finns där ute någonstans, ska bara hitta honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar